Bonde söker fru - fruarna flyttar in
Det var så urladdat och superskönt att knöggla ner sig framför TVn med barnen utan att behöva oroa sig över att se sig själv i TVrutan, en nygammal upplevelse som jag uppskattade, dock inte barnen, det var ju inte riktigt lika kul för dem.
Den där uppdelningen med blondiner vs. brunetter kändes så där tydlig när de förstnämnda äntrade scenen först - dock ej samtidigt, och sen kom mina älskade brunetter tillsammans såklart :). Blondinerna såg inte sådär jättelyckliga ut när de skulle sova i pojkarnas fina fotbollsrum, och vart Camilla och Sofia fick sova visade de inte ens - i stallet kanske? Jar faktiskt inte pratat med nån av dem fast jag sagt till Sofia att jag ska ringa minst 15 000 gånger, men snart så, jag ringer, jag lovar!!! :)
Sen fick tjejerna presenter, fina ridkläder i olika färger - top och ridbyxor - alla utom Sofia som förmodligen hade behövt ett par mest av alla eftersom hon inte redan hade ett par . . . konstigt tänk där. Camilla fick röda, snyggt som bara den, och om hon for runt som en gnista eld på Pär-Olas gård och satt piff på tillvaron där liksom på Syndbyholm, så kan man ju säga att färgen matchade hennes personlighet också. Fy på dig Pelle som snålade med ridbysor och Sofia!!! Ooops, jag kallade honom Pelle fast jag inte känner honom. Under inspelningarna vid Sundbyholm undrade vi om det spelade någon roll vad vi kallade honom; Pär-Ola eller Pelle, och de sa att vi skulle kalla honom Pär-Ola eftersom vi inte kände honom ännu. Vi lärde aldrig känna honom där heller, men förhoppningsvis gjorde tjejerna det där på gården.
Greta Garbo looken var helt rätt! =)=)=)
I Louises videodagbok säger hon att det känns som att stämningen är bättre nu när de kommit till gården, att de resettat och börjat om från noll . . . det kanske kändes så då första kvällen, men jag kan tänka mig att det gick upp och ner hela tiden, så där som känslor gör?
På Camillas blogg: http://www.bloglovin.com/m/2970476/309952154/fb, blir jag påmind om medieträningen vi fick på Sundbyholm slott. Hon skriver om hur kul hon hade åt den, liksom många av oss andra som hade lite svårt att ta den på fullaste allvar. Nu har hon kanske fått användning av den, eller inte, hon är klipsk nog att förstå hur man ska hantera media ändå, MEN, det spelar ju ingen roll hur säker chaufför man är, det trängs alltid en massa galningar "on the roads" i alla fall . . . Hon berättar i alla fall hur Expressen ringde upp henne och fiskade lite angående den där 16 åriga tjejen som Pär-Ola dejtade. Expressens journalist undrar om det förvånar henne att han haft ihop det och bott ihop med en tjej som är yngre. Det förvånar henne inte såklart, och absolut inte mig, jag menar, jag var äldst av alla Pär-Olas "fruar" och då är jag ändå lika gammal som honom.
Nej Camilla, det är inte dumt att prata med pressen, men var uppmärksam på betet och kom ihåg att de vill göra tidning precis som TV4 vill göra TV. Det är precis som du säger ett sätt att komma till tals och försvara sig, vilket i sig är sjukt - att behöva känna att man måste försvara sig. Du försvarar dig bäst genom din blogg . . . och, helt ärligt, du själv och dina närmsta vet, det räcker också långt! Jag håller med dig totalt i att det är helt fel att gräva upp och svartmåla folk, i detta fall Pär-Ola, men så är det ju med skvallerpressen och så är det med skvaller folket, de vill inte läsa om att han exempelvis är en bra kollega och trevlig, det säljer inte.
Enda gången jag kände en längtan och önskan om att ha följt med till gården var där i bilen med er, för jag kan ge mig på att ni hade skitkul :)
Sov gott folks, är SÅ trött!
2 steg från Håkan...
... dokumentären "2 steg från Håkan" gick i repris på Svt nyss - jag fastnade. Jag skulle bara stänga ner dumburken som stod där i sin ensamhet, MEN - jag fastnade - den fängslade mig. Jag kunde förlika mig med Amanda; ett av Hellströms alla oräkneliga fans, den där känslan hon beskrev av att vara så nära någon men ändå så långt bort, ni vet - när man liksom aldrig når riktigt fram till någon. Det behöver inte vara en idol som är föremål för din dyrkan, det kan vara en vän, en käraste, en förälder, dig själv.
... och när jag nu skulle klottra ner mina snabba tankar ännu snabbare tänkte jag, heter han Hellström eller Hellstrand? Och vad säger det om mig och den eventuella bubbla jag kanske levt och lever i, eller handlar det om hur jag filtrerar det jag tar in, och varför filtrerar jag . . . eller varför filtrerar MAN bort vissa saker och andra inte? Hur mycket underbart missar man här i livet på grund av det? Det räcker knappast med en psykologisk analys för att förklara det. Vet du?
... Jag menar inte att Håkan Hellström är underbar, jag har ingen aning, vet inte ens om jag gillar hans musik, men han måste vara en av vår tids, och Sveriges - egen Jim Morrison. Jag undrar om Hellström gillar The Doors, den musiken, den tiden, om han kanske helt enkelt är en inkarnation av the man himself? Njae, tveksamt, men det finns likheter, kanske framförallt i deras sceniska språk och utstrålning än i själva soundet. Det finns något där som trollbinder . . .
Nu är det slut på flummeriet, är SÅ trött. Det blev en fartfylld helg med lite sömn och härliga ponnytävlingar. Imorn ska jag följa med största lilltjejen till skolan så hon törs gå dit, det har varit taskiga mot henne i skolan. Utfrysning och elakheter på tjejers vis, tänk vad enkelt om de bara kunde knuffa eller puckla till varandra en gång och så är det bra sen, så där som killar gör . . . MEN det fungerar ju inte, för vi tjejer har ju den där förväntade rollen av hur vi ska bete oss, i generna, och i den ingår inga smockor, för sånt gör ju inte fiiiina flickor *ts*
Charmtrollen
I dag ska charmtrollen rida två pass för Sandra Noyez Odelberg (http://www.noyez-odelbergsporthorses.com/), ett dressyrpass på förmiddagen och hoppning på eftermiddagen. Imorgon bär det av till tävlingar i Sveden där finalen i ponnyallsvenskan DIV II går. Charmtrollen är inte med i laget eftersom min underbara lilltjej är för ung, men vi ska hejja fram Älvdalen i alla fall :). Fullspäckat schema med andra ord. Ha en fin dag allihop!
Bonde söker fru - Underbara Sofia, skitsnack och Hänt i veckan
Jobbat ute i skogen och serverat mat, missat dotterns hoppträning, hämtat hem ponnyn från ridklubben, rensat de sista blöta lingonen, saft på kokning, tre överfulla tvättkorgar och jag är SÅ trött men kan inte låta bli att skriva. Min musa Camilla inspirerade mig som vanligt till att pränta ner lite tankar och känslor innan jag intar horisontalt sängläge.
I sin blogg skriver hon: "Kom ihåg en sak, om ni ska göra uttalanden i media även om inga namn näms vet de som varit där vem som sagt vad och om vilken person!" (http://www.bloglovin.com/m/2970476/305542319/fb)
Det är så himla klockrent, det slog ner mig som en kastvind när jag läste Hänt i veckan, som är min favvotidning och som jag alltid läser - NOT. En "syster" sa att hon sett min nuna i tidningen och så slank vi in på ICA där hon fick köpa den för mina pengar - jag vägrade att köpa den själv, lika pinsamt som det är för en tonåring att köpa kondomer (eller det kanske inte är det längre?), och det där med att köpa skvallerblaskor är liksom inte jag.
I alla fall, den största rubriken på omslaget: "Jag blev chockad när sanningen kom fram..!", vilken sanning tänker jag? Vad har jag missat? Sanningen var tydligen den att "det var mycket drama och bitchande och vissa var mer dramaqueens än andra om man säger så", och tydligen hade "några av de mörkhåriga tjejerna förklarat för blondinerna att Pär-Ola föredrog brunetter och att de lika gärna kunde åka hem på en gång", tilläggas bör att "det var inte sagt på skämt eller med glimten i ögat heller, utan bara för att göra de andra osäkra, säger Pär-Ola". Varför är det chockerande? Vad hade han väntat sig? Vad hade de som var med väntat sig? Hur beter sig människor rent allmänt under pressade situationer? Eller snarare, hur beter sig tjejer? De tar ju sällan till smockan utan skapar gärna intriger och mobbar med hjälp av elaka kommentarer och utfrysning, det sker dagligen - i skolan - på jobbet och så vidare. Och den som säger att det inte var sagt på skämt eller med glimten i ögat gör heller inget annat än berättar sin subjektiva upplevelse av det hela.
Nej, det var inte jag som sa att brunetterna kunde åka hem på en gång, jag tillhör det röda laget, inte det blonda eller bruna, för ska man tro skvallerpressen var det brunetterna Vs. blondinerna som Bonde söker fru handlade om, inte om att hitta kärleken. Jag fick snarare smaka på en del av bitcheriet och det gjorde jag med ett leende, det är så dom ska tas bitcharna ;-). I Hänt i veckan påstås det också att det var en hel del skitsnack, själv upplever jag nog att det var mer skvaller än rent skitsnack, men jag var väl kanske avtrubbad? Som Camilla sa, inga namn nämns, men vi som var där vet, och för er som inte var där spelar det väl egentligen mindre roll?
Sofia, Sofia, Sofia, världens underbaraste Sofia. Sluta skämmas nu, du är ju en människa, ingen gud, ingen diktator, du är ju verkligen den du är! En känga till alla er som skriver att det är utflippat att gråta i TV och bli så där känslosam, rensa rent i ert eget inre och fundera över varför ni känner sånt förakt för det i stället. Vi som var där vet att de flesta av oss trodde att vi hamnat på playboy mansion när vi kom dit, och det kanske var lite så TV4 ville ha det? Snygga tjejer, höga klackar, lyxyatch och champagne, det var bara stora tuttar som saknades, delvis i alla fall ;P.
Skvallerpressen har verkligen gjort en grej av det där, men det gör de ju alltid, helt väntat, lika väntat som att Camillas svar, när Pär-Ola frågade om hon tränar på att göra barn, skulle bli massmedias favorit. Det är så det funkar, folk behöver möta verkliga känslor, äkta människor som de kan identifiera sig med eller använda för att bearbeta sitt egna inre kaos . . . det säljer och lockar tittare.
Du var bäst i förra avsnittet Sofia, du skakade om lite och sket i alla kameror, skit nu i skvallerpressen. Vinet var gott och vi hade ju fett kul också, tänk på det i stället =).
Sammanfattningsvis kan man säga att det var lite Dallas över det hela, stundtals var det verkligen drama , men jag höll mig till min mumuns (mormors) kloka ord: "Tänk på det när du hör folk prata illa om, att när du lämnar rummet är det kanske dig de pratar om", den visdomen får avsluta kvällens skrivning med löfte om att skriva ner lite detaljerat bitcheri när jag är på det humöret.
Bonde söker fru - mellanspel och "The End"
Jag har inte hunnit skriva . . . förlåt . . . men jag har ett liv som rullar på i ett fasansfullt tempo.
När jag fick barn undrade jag vad jag egentligen gjorde med tiden innan jag fick barn, och nu när jag har ett tillfälligt studieuppehåll undrar jag hur jag hann med att plugga? Det är mycket jobb med gård, barn och djur. Hästar ska mornas, höns springer framför fötterna och är i vägen hela tiden, sköldpaddor ska matas och badas, hundar vill aktiveras medan katterna sköter sig själva, och sen de där underbara barnen :). Det kanske är tur att jag inte har en karl att hålla reda på också?
När folk i min omgivning fick reda på att jag skulle vara med i "Bonde söker fru" trodde de att jag skulle vara en av bönderna, det är lustigt, är det så de ser på mig, som en bonde? Jag menar inte att det skulle vara negativt, tvärtom, men jag har ju ingen form av produktion förutom ekologiska ägg, och det kan väl ändå inte räknas? Numer slår jag inte ens mitt eget hö utan köper det. Det finns gränser för vad man klarar av som ensamstående mamma med 2+ ett extra barn och en underbar mormor som ställer upp till hundra . . . men som nu är svårt sjuk i cancer för andra eller tredje gången beroende på hur man räknar.
Nåväl, förra veckan var det "Idol" i stället för "Bonde söker fru" och folk och fä satt laddade för att raskt bli snopna när inga bönder och fruar dök upp i TV-rutan. Jag hittade en del lustiga kommentarer över det på TV4:as hemsida: http://www.tv4.se/1.1243549/2009/10/01/prata_om_bonde_soker_fru , där en del verkligen blev upprörda över att programmet inte sändes. Själv njöt jag i fulla drag, så skönt att glida ner framför TVn och kolla på "Idol" och slippa oroa sig över eventuella konstiga utfall från mitt håll i TV.
Men som ni säkert upptäckt har det inte blivit några sådana från mitt håll. Jag har hållt mig i skymundan hela programmet igenom, vilket förmodligen är ett resultat av min egen osäkerhet och mitt intresse som avtog totalt då jag diskutterade barn med Pär-Ola (se mitt tidigare inlägg). Om jag ska göra plats för en man i mitt liv ska det vara en som lever på samma planet som mig, någon jag kan dela mina erfarenheter, tankar och visioner med - det hade aldrig jag och Pär-Ola kunnat göra.
Jag har läst en del bloggar, insändare och inlägg där folk är av den åsikten att de tror att man ställer upp i "Bonde söker fru" för att man vill vara med i TV. Det jag undrar över då är vad det är, ursäkta mig, för imkompetenta trångsynta människor, som tänker och tror så? Om man bara vill vara med i TV finns det väl ändå bättre programm än "Bonde söker fru", som exempelvis "Big Brother"??? Att vara med i "Bonde söker fru" är otroligt utelämnande, det är ingenting man gör bara för att vara med i TV. Jag kan tycka att Linda Lindorff är helt hysterisk ibland med allt snack om känslor och kärlek och bla bla, men det är verkligen SÅ många känslor som sätts i spel och de blottas inför en enorm TV-publik . . . allvarligt, det finns enklare vägar om man bara är ute efter att få bli känd och gestaltad i TV-rutan. Hur lugn och sansad jag än verkade i TV-rutan, hur ointresserad jag än blev under gruppdejten så fanns där massor med känslor. Jag ville vara med för att ta chansen att kanske möta en man det skulle ha kunnat fungera med, det var min enda avsikt. Jag hade gärna gjort det utan TV-kameror, jag hade HELST gjort det utan TV-kameror. Jag tog chansen för att jag aldrig har någon chans annars. Men vadå, det är väl bara att hitta nån tänker kanske en del av er? Nej, det är ju inte det när man bor på en stor gård med en massa djur och barn. Det är hårt slit varenda dag. Djur, skola, läxor, träningar och tävlingar, det finns liksom ingen tid för att leta efter en man och de kommer knappast och knackar på dörren . . . eller jo, det gör de ibland, men ingen har varit den rätte. Därför var "Bonde söker fru" en chans, en möjlighet att faktiskt kunna träffa en man med samma intressen som en själv, men så blev det ju inte.
Jag skriver mer i natt. Måste fixa i ordning ponny och transport och potatisgratäng. Wynja ska hoppträna för Tusse ikväll och jag ska jobba samtidigt och vet inte riktigt hur jag ska lyckas pussla ihop det ännu . . . men det brukar ordna sig, fast jag inte har någon bonde vid min sida, tack vare alla fantastiska vänner som ställer upp i vått och torrt, det kommer man långt med :). Tack för att ni finns ni underbara!!!
Bonde söker fru - Gruppdejten
Pär-Ola förväntade sig hångel och flirtig stämning på första gruppdejten, men så blev det inte och han blev djupt besviken på oss tjejer efter kryssningen. Jag förväntade mig en chans att få växla ett par ord med Pär-Ola själv, men så blev det inte och jag blev inte djupt besviken. Det var ju faktiskt lika mycket upp till mig själv som till honom att skapa ett sådant tillfälle, så varför blev Pär-Ola egentligen så djupt besviken? Jag menar, denne någon som han tänkt sig skulle göra någonting, som det står att läsa i Expressen, kunde ju lika gärna ha varit han själv?
I TV4as morgonnyheter konstaterade han att alla "hans" tjejer var seriösa, och det första man förknippar seriösa tjejer med är kanske inte direkt hångel? Hur tänkte han då egentligen? Jag menar inte att seriösa tjejer är oförmögna när det kommer till hångel och att oseriösa tjejer hånglar hit och dit, men seriös är detsamma som att mena allvar och menar man allvar när det handlar om kärlek och är verkligt intresserad så kastar man sig förmodligen inte över en bonde på en lyxyatch och vrålhånglar inför TV-kameror och hans andra dejter, särskilt inte när man dessutom bara träffats i ett par minuter innan. En bonde åker dessutom oftast traktor, pickup, fyrhjuling eller skoter, så situationen var riktigt konstlad. Jag vet, stereotypt tänkande, men jag är inte mer än människa. Ur en hångelmässig synpunkt hade kanske en traktor passat bättre, det hade i alla fall blivit riktigt intimt.
Det är bra att Pär-Ola vet hur han inte skulle ha gjort i våran situation, att han, som det står att läsa i Expressen, skulle "ägnat tid åt att visa att man är intresserad". Men det kanske är lätt när man, som han själv säger, är en diktator, och därmed den som sätter ribban och bestämmer. Det har alltid varit svårt för "massan", i detta fall oss "fruar", att hävda sig och göra sig hörd inför en diktator, precis så var det.
Mitt intresse svalnade när jag frågade honom hur han såg på situationen att hamna i en relation med extrabarn och därmed en större familj. Han sa att det inte skulle vara några probem eftersom barnen redan har sina riktiga föräldrar. Han skulle inte bli någon ny pappa till sin tilltänktes barn och den tilltänkte skulle inte bli någon mamma till hans barn eftersom de redan har sina föräldrar. Jag kan förstå det ställningstagandet till en viss del men tycker samtidigt att det är naivt. Verkligheten ser ofta annorlunda ut och det gör den för mig. Mina barns far har inte tagit sitt ansvar och gör det fortfarande inte. Han är ändå deras pappa och kommer alltid att vara det, men det utesluter inte att de kan ha en extra pappa. Jag är precis en sån, fast en mamma då, åt ett underbart extra barn som bor hos mig under veckorna. Det ser jag som en gåva och rikedom, inte en belastning.
Nej, jag håller med underbara Camilla om att det inte var så lätt när man träffat honom i ett par minuter på speeddejtningen. Man kastar sig inte över en främmande man och vrållhånglar efter ett par minuter, och absolut inte en diktator, inte ens efter ett par glas champagne.
Nej, det behövs mer än en lyxyatch och champagne för att det ska börja slå gnistor. Det hade nog fungerat bättre med jetski som det var tänkt från början, då hade vi "fruar" kunnat turas om att skjutsat vår bonde på bönpallen så hade han fått en chans att klämma och känna på oss alla . . . så att säga . . . testa Gott & Blandat påsen . . .
Cancern . . .
puss o kram
Bonde söker fru -- Speeddatingen
Vilken lättnad och så underbart skönt att slippa synas i TV-rutan alldeles för mycket! Antingen beror det på att de vill göra bra TV, att jag är för ful . . . eller så visade de den respekt jag bad om att inte visa det som blev SÅ personligt om mina hästtokiga barn och min mors usla cancer. Ja, han undrade över min äldsta dotter och hennes hästintresse och om min gård och familjesituation, det blev sådär jätteprivat. Han körde i och för sig de där tre frågorna också;
- Beskriv dig själv med tre ord?
- Envis, energisk, nyfiken.
Varvid jag replikerade;
- Och du då?
- Envis, energisk, snäll.
Det ärmycket som är så tillrättalagt och redigerat, som när vi står där som värsta töntarna runt borden och väntar på att vår FANTASTISKE bonde ska komma in. Efter att de stillbilder i cirka tio minuter kommer de stackarna in och vi ska bli knäsvaga och så där WOAW . . . hur lätt är det på en skala??? Vi blir instruerade att söka ögonkontakt, MEN HALLÅ, fyra bönder och fyrtio brudar . . . snacka om att de måste känt sig vindögda.
Sen när vi fått ögonkontakt eller inte under cirka femton minuter ska vi prata med varandra om vårt första intryck av bonden, om hur det kändes? Ja, typ, vad känner man efter att ha försökt få ögonkontakt med en människa i en kvart, en människa man aldrig sett? Allvarligt, vad känner man? Vad kan man säga? Eeh, tja, det var väl som att sitta på T-centralen och spana på folk . . . fast jag fick ju verkligen ögonkontakt ;)
Jag kanske låter negativ? Det är inte meningen, tvärtom, vi tjejer hade skitkul tillsammans och det var riktigt tönt romantiskt. Ett fin fint program det där :).
Jag satt och gömde mig bakom en kudde och mitt extrabarn höll fast mig i sängen medan min 5 och 7 åring bombarderade mig med frågor. Vi åt Haribo nappar och hade det riktigt mysigt tillsammans. Kudden hade inte behövts, men nästa gång kanske jag behöver två.
Sov sött folks!
Snart så . . .
=)
Bonde söker fru -- Brevöppning
Jag läste goa Camillas blogg och delar hennes i åsikt i hur de valde att hänga ut Karoline, eller kanske hur de valde att framställa henne, kanske inte särskilt oväntat eftersom de trots allt vill göra "bra" TV . . . sånt som fångar tittare . . . och vad det gäller Bonde söker fru så tycks det inte vara så putt i nuttigt och romantiskt som jag trott och hört, eller så räcker inte det till för att locka tittare? Nej, svenska folket vill ha mer än gröna sommarängar och gula veteåkrar, så är det bara. Karoline är i alla fall en kämpego jänte . . . sen kan man fråga sig vad hon gjorde där, men vad FAN gjorde jag där? Eeeh???
På onsdag är det dags för speeddating, har fått hem förhands DVD men vägrar att kolla . . . Jag var med, det räcker, nu är det er tur :)
PS. kolla in söta Camillas blogg: http://camillabacklund.blogg.se/ och se ett klipp med henne och Per-Ola från Nyhetsmorgon, det är bara bäst: http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=johanna_nordin_och_par-ola_nystrom_fran_bonde_soker_fru_om_inspelningen&videoid=2004536
Calle Mocenigo
I gränden runt palatset
Bryggan vid Palazzo Mocenigo
Lord Byron's Venice
Från barndomen var hon mig kär - jag såg
en sagostad som skön och drömlik drev
med vattenpelare i havets våg.
En glädjens rika marknadsplats hon blev.
Vad Otway, Radcliffe, Schiller, Shakespeare skrev
har präglat hennes bild i mig. Jag har
sett henne skimra så, och hon förblev
minst lika kär för mig i sorgens dar
som då när i sin prakt hon ett mirakel var.
Jag kan ge det förflutna liv - och i
vår samtid finner ögat syner här
som åt min tanke skänker harmoni,
ja, kanske mera än jag trodde när
jag först kom hit. En brokig vävnad är
mitt liv, där många lyckostunder har
vävts in, som än Venedigs färger bär.
Ty det finns känslor Tiden ej förtar;
mot Plågan värnade finns de i själen kvar.
Harrys - Hemingways näste och Bellinings födelse
Här inne på Harry´s förlöstes Italiens nationaldrink Bellini och kanske också en av de största författarna; Mr Hemingway.
Här man oavsett avskärmad från resten av Venedig - resten av världen.
Männniskorna kommer och går i skira strömmar och byter plats med varandra vid de små runda teakborden eller framme vid baren.
Själv slår jag mig ner på första parkett vid baren där en prominent äldre engelsman tycks ha suttit länge, och inte tycks han vara på väg därifrån heller. Jag undrar om han kan vara en gammal förmögen släkting till Hemingway himself? Det får jag aldrig veta, men de kallar honom Sir hela tiden och Harry´s chef kommer förbi och växlar ett
par ord med honom då och då i takt med att han avverkar ett par whiskyn i sakta mak. Han bjuder mig på ett par sådana där runda friterade saker som varken han eller jag vet vad det är.
- What do you think they taste like? frågar han.
- Hmm, some kind of chicken or maybe swedish meatballs... or fish?
- I dont know about swedish meatballs, but u can have em all if you like,
säger han skrockande och zippar vidare på sin whisky.
Jag äter dem glupskt som en varg men sådär fint så det inte märks. Jag är utsvulten, det blir man i Venedig, man har inte tid att äta, JAG har inte tid att äta. Det är dessutom dyrt inne i S:t marcos centrala kärna.
Det är varmt och trångt på Harry´s, men det finns alltid plats för gästerna som tumlar in i den trånga lokalen. Kanske för att Harry´s är stället där man bara droppar in för att ta en Bellini eller en carpaccio, eller för att en drink kostar 15 euro?
Det tycks mest vara sällskap som kommer in hit, framförallt par. De beställer dos Bellinis, väntar vördnadsfullt på att få den serverad, kysser varandra och smuttar i sig drinken innan de lämnar plats åt nästa par. Så kanske är det så att den ständiga strömmen av folk som kommer och går till stor del beror på priset och Harry´s status på "have to do in Venice" listan? Och icke att förglömma; det var här Bellinin föddes.
För mig handlar det om att vandra i de stora skaldernas fotavtryck, de poetiska och litterära, att se det de såg och bära med mig det som en evig och outsinlig musa. Men jag undrar, hur såg Harry´s ut när Hemingway klev in här första gången, är det sig likt? Troligtvis, i Venedig får allt vara precis som det är, här fyller man inte i murbruk som släppt taget, man fixar inte fasader på löpande band som hemma i Sverige, det är ju det som gör Venedig så tilltalande. I den bemärkelsen finns den gotiska tankegången kvar inte bara i arkitekturen, utan även i det förfallna, vittrade, dessa vindlande gränder och de vildvuxna trädgårdarna.
En sak är säker, Harry´s är inte bara Hemingways längre, det är här hela världen stängs ute och möts på samma gång.
- Bellini, Bellini, Bellini, uno Bellini ... Buona seras senora, hör jag när
svängdörren åker igen bakom min rygg.
- Buona seras, svarar jag ute i regnet som börjat falla.
